David Jinder

Några personliga reflektioner om den abstrakta konstens betydelse och möjligheter

Benämningen ”abstrakt konst” är intressant i sig. Inom måleriet har väl termen ofta kommit att stå i motsatsförhållande till det föreställande måleriet. Den abstrakta konsten skulle då utgöra ett måleri som inte imiterar eller söker att direkt avbilda den yttre verkligheten. Man kan ju undra huruvida en målning kan sägas vara abstrakt eftersom det abstrakta eller abstraktionen till sitt väsen är något mentalt. Jag tycker ändå begreppet som sådant känns relevant i en psykologisk mening där konstverket kan ses som ett uttryck för eller en återspegling av konstnärens inre medvetna eller omedvetna själsliga process uttryckt i skapandet. Sedan finns det naturligtvis i vanlig mänsklig ordning mängder av olika uppfattningar och definitioner. Jag är ingen konstvetare och skall inte låtsas förstå deras vetenskap eller terminologi. Min erfarenhet och utbildning finns inom religionsvetenskapens och psykologins domäner.

I en del sammanhang kan konsten och konstnären äga en roll som närmast motsvarar mystikerns, schamanens eller nåjdens. Med hjälp av nåjdtrumman kunde nåjden under förändrade medvetandetillstånd färdas i tid och rum, till andra dimensioner och det man uppfattade som gudarnas världar. I en överförd mening får då konstnären verka som nåjd och med konstverket som trumma erbjuda en inre själslig resa i tid och rum. En meditation inför ett verk kan försätta en person i ett förändrat medvetandetillstånd av den enkla anledningen att man helt enkelt stannar upp den konstant gående mentala torktumlaren och för en stund riktar uppmärksamhet och sinnet mot den inre världen, som allt mer sällan besöks idag.

Abstrakt konst bjuder inte på explicita förklaringar som "detta är vad det handlar om", utan istället kan den abstrakta konsten vara både ockult och överskridande. Utmaningen och möjligheten som erbjuds är att du som upplevare får engagera dig själv, med hela din person och alla dina sinnesmodaliteter, för att nå en personlig upplevelse och djupare förståelse. Det som kan upplevas och på sikt förstås är då i detta sammanhang inte konstverket, utan du själv. Konstnären och konstverket äger liksom schamanen endast rollen som förmedlare och utmaningen att aktivt gå in i målningen och se vart den för upplevaren.

Självklart kan alla former av konst locka till extraordinära psykiska och andliga upplevelser. För mig personligen lockar och kallar dock den abstrakta traditionen på ett särskilt sätt.

Konsten i terapeutisk verksamhet

Jag har under snart trettio år arbetat som psykolog och har mött många människor som av olika anledningar befunnit sig i svårigheter, i själens dunkla natt. De senaste decennierna har det ofta handlat om existentiella frågor som skaver och sakta nöter ner. Jag har mött människor med alla slags utredda och definierade själstillstånd som i vårt manualfixerade tidevarv etiketterats utifrån diagnostiska kriteriesystem. Ofta i former av bokstavs- och sifferkoder.

Idag erbjuds de flesta med så kallad psykosocial problematik stämningshöjande farmaka för att stå ut med liv och livssituationer som skaver och förödmjukar. Andra erbjuds stresshanteringskurser där existentiella problem betraktas som anomalier eller bristande färdigheter. Man får ofta lära sig ”hantera” livssituationer och miljöer som i sig ter sig rent livsfientliga. Idag finns färdiga psykologiska manualer och botemedel för nästan allt. På nätet får du psykologisk behandling mot själavåndor utan att behöva träffa någon ansikte mot ansikte. Så sakteliga reduceras människan till en själlös varelse och till sina yttre beteenden.

I mitt arbete med människor som gått mer eller mindre sönder på grund av olika former av utsugning, överbelastning och utmattning, så har jag många gånger hört människor berätta att livet känns som att ständigt trampa vatten. Man har lyckats med studier, karriär och familjeliv, men med tiden upplevdes livet allt mer tomt och obegripligt. Det började skava och trots att man ägde det mesta man kan köpa i den materiella världen, så växte tomhets- och meningslöshetskänslorna. Många av de jag möter har upplevelsen av att de hela livet kämpat och strävat efter att uppfylla någon annans önskemål eller krav, att de livet igenom ”levat någon annans olevda liv.”

Jag tror att det i varje barn finns en nedlagd potential, en förmåga och utrustning, som i sin linda pockar och lockar barnet och när det tillåts ge gensvar så skänker det barnet en genuin och djup tillfredsställelse och mening. En potential som ger stimulans och glädje och som vill näras, utvecklas, utbildas och fördjupas. Sorgesamt så tillåts detta inte alltid, utan föräldrar, medvetet eller omedvetet styr sina barn i en annan riktning än barnets genuina själv vill gå. I skolan får den gemensamma pedagogiska manualen formera barnets själsliv. Måhända försöker barnet gå sin egen väg, men kraften i bekräftelse och uppmärksamhet från de vuxna när de går andras väg är oftast överväldigande och alltför stark. Det är vid detta vägskäl många skiljs från sina ”genuina jag” och börjar utveckla det ”jag” som anpassar sig och utvecklar förmågor och färdigheter i syfte att ”leva någon annans olevda liv”.

Många människor har i vår tid tappat orientering och förlorat kontakten med sig själva. Ofta blir andra människor och sammanhang avgörande för hur man uppfattar sig och hur man behandlar och umgås med sig själv. Blicken och hörseln är ständigt riktad mot det yttre och allt för sällan lyckas rösten från det genuina självet göra sig hörd.

Av olika livets omständigheter hamnar så småningom många åter i det existentiella vägskälet. Det egna ”olevda livet” gör sig påmint. Det pockar och lockar och när de materiella framgångarna, de filosofiska, psykologiska, politiska eller religiösa dogmerna inte längre förmår döva människans längtan efter det olevda livet, så kommer ofta det ”falska självets” kollaps. Denna kollaps kan komma som en kroppslig eller själslig åkomma. Ofta kommer de tillsammans. När kroppen inte längre förmår svara på det falska självets ständiga krävande, på alla ”måsten” och ”borden”, då imploderar livet och kollapsen och krisen är ett faktum. Utan möjlighet att prestera ”god” självkänsla kastas man ut i intet, i mörker och tvivel. Den bild jag såg i spegeln krackelerar och bakom masken finns upplevelsen av tomheten, av ingenting. Denna kollaps är för många i själva verket födslovåndorna inför ett genuint liv.

Under själens återresa kan konsten betyda väldigt mycket. En person som jag träffade i mitt arbete kom en dag och berättade att hon tagit upp sitt intresse för drejning och keramik. Det var något hon sysslat intensivt med i unga år. Men när ”livet” med studier, karriär och familj kom, så räckte tiden inte till och nu var det flera decennier sedan hon känt känslan av att forma leret i sina händer. Efter ytterligare en tid öppnade hon en verkstad och blev keramiker på heltid. Materiellt sett visserligen fattigare, men själsligt betydligt rikare och mer tillfredsställd. I hennes dagböcker från ungdomen fanns drömmen om att bli keramiker nedskriven. En längtan som sedan länge var bortträngd och glömd.

Många som i terapier fått pröva att måla drabbas initialt ofta av den hämmande och invanda tanken att man inte kan teckna eller måla, att man inte ens ”kan rita en streckgubbe”. De riktar blicken mot ett objekt och försöker att så exakt som möjligt avbilda det ”som det ser ut” men inte hur de själva ser och upplever det. Den egna upplevelsen förringas och skapandet hämmas eller hindras. Men när ångesten över ”oförmågan” med tiden ger vika och när modet att låta ”någon annan” föra handen, kan fantastiska ting ske. Det inre livet får permission från intellektets slaveri, frihet från dogmer och föreställningar om rätt och fel i skapandet. I denna skapandeprocess riktas sinnet inåt, blir varsamt lyssnande och tillåtande och följsamt mot den egna intuitionen, mot känslor och längtan.

Den abstrakta konsten ger dig friheten att utforska olika konstverk och den medger att du ger dem din egen tolkning eller mening. Denna intensivt personliga process tror jag på ett alldeles speciellt sätt berikar betraktarens upplevelse.

För mig är konst inte primärt något som ska förstås med intellektet. Vi lever sedan upplysningens mörker i en tid där vi skall begripa allting. Vi demonterar, dissekerar och vi vrider och vänder på allt för att vårt intellekt skall begripa och omfatta. Ovissheten skapar frustration, ångest och otillfredsställelse. På samma sätt närmar sig västvärlden det andliga och mysteriet. Det viktiga blir förståelsen av ”ordet”, den yttre beskrivningen av det obeskrivbara, det outsägliga och obegripliga som de gamla profeterna överväldigade beskrev med uttryck som ”det var såsom…” Detta ”det var såsom” är dilemmat. Hur beskriver vi konstens innersta mening? Den abstrakta konsten erbjuder dig på ett alldeles speciellt sätt friheten att uppleva dig själv i och genom konstverket. Frågan om vad konstnären menar är för mig sekundär. Konstverkets mening kan ju även för konstnären vara fördold, ett uttryck för något i dennes själ som inte ännu uppdagats och blivit medvetet. Vad händer inom mig? Vad formeras verbalt och emotionellt?

I mitt arbete får jag ibland frågan om vad en klients dröm kan betyda. Många har läst böcker om drömtydning där vissa dröminslag ges en explicit och specifik betydelse. Måhända kan det vara så, men det viktiga är väl vad drömmen betyder för drömmaren. Vilka tankar och känslor uppstod? Känns dessa igen och ifrån vilka eventuella sammanhang?

Abstrakt måleri handlar naturligtvis i någon mening om form, färg, linje, struktur, mönster, sammansättning och process. Det är de formella egenskaperna hos ett konstverk, eftersom de beskriver hur konsten ser ut och hur den skapas. Abstrakt konst ger dock mig som betraktare och deltagare möjlighet till utforskning bortom dess formella egenskaper. Dess betydelse springer ur något bortom formella egenskaper eller hur de använts för att skapa en visuell, cerebral och emotionell upplevelse.